Ökad kunskap för att motverka könsstympning

Interpellationsdebatt 18 maj 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 55 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig om jag och regeringen avser att ta fram nationella gemensamma riktlinjer för hur man ska arbeta mot könsstympning i de verksamheter som jag ansvarar för. Hon har även frågat mig om jag och regeringen avser att se till att det finns fler specialistmottagningar för att arbeta med könsstympade i landet. Hon har därtill frågat mig om jag och regeringen är villiga att satsa på utbildning av vårdpersonal när det gäller könsstympning. Slutligen har hon frågat mig om jag och regeringen avser att se till att det på barnmorskemottagningar på ett tidigt stadium genomförs rutinkontroller av huruvida gravida kvinnor från länder där könsstympning förekommer blivit könsstympade.

Jag finner det verkligen djupt beklagligt att det fortfarande förekommer att flickor utsätts för något så avskyvärt som könsstympning. Könsstympning är jämförbart med tortyr och måste på alla sätt bekämpas. Hederskultur och hedersförtryck har inte någon plats i det svenska samhället. Det får det inte råda någon som helst tvekan om. Regeringen tar krafttag mot det hedersrelaterade våldet och har under mandatperioden genomfört ett flertal åtgärder för att stärka stödet till flickor och kvinnor som blivit könsstympade och för att utveckla arbetet i vården och omsorgen.

Regeringen beslutade 2016 om en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Regeringen beslutade därutöver 2018 om en handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor. I samband med handlingsplanen gavs uppdrag till flera myndigheter. Bland annat ska Jämställdhetsmyndigheten utveckla effektiva arbetssätt och metoder för informationsspridning om könsstympning av flickor och kvinnor. Detta uppdrag redovisades den 18 december 2020, och Jämställdhetsmyndigheten har i regleringsbrevet för 2021 fått i uppdrag att fortsätta arbetet.

Regeringen har även gett Socialstyrelsen flera uppdrag inom ramen för regeringens strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Socialstyrelsen ska bland annat genomföra fördjupad fortbildning för socialtjänsten och hälso- och sjukvården om hedersrelaterat våld och förtryck samt könsstympning. Socialstyrelsen ska även inventera den vård som erbjuds flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning och lämna förslag på hur vården kan förbättras. Uppdragen omfattar hela hälso- och sjukvården inklusive sådana verksamheter där könsstympning mest troligt kan uppmärksammas, till exempel inom barnhälsovården.

Myndighetens delredovisning i uppdraget att inventera vården för de flickor och kvinnor som könsstympats överlämnades till regeringen i mars 2020. Den visade på ett stort behov av fortsatt kunskapsutveckling inom området. Uppdraget ska slutredovisas till regeringen senast den 1 november 2021. I slutrapporten kommer Socialstyrelsen att mer fördjupat belysa vilken vård som erbjuds och vilka skillnader som finns mellan regioner samt utforma förslag till förbättringar. Jag avser att avvakta myndighetens redovisningar och förslag på fortsatt utvecklingsarbete innan jag tar ställning till behovet av ytterligare kunskapsstöd, utbildningar eller krav på barnhälsovårdens professioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller frågan om fler specialistmottagningar för att arbeta med könsstympade i landet är det, som Amineh Kakabaveh säkert känner till, regionerna som är ansvariga för merparten av hälso- och sjukvården och hur den ska organiseras. Detta gäller även den vård som erbjuds vid könsstympning. Specialistmottagningar är ett sätt att organisera vården för att möta behoven hos flickor och kvinnor som har könsstympats, men det är regionerna som ytterst avgör hur vården ska organiseras på bästa sätt för att möta patienternas behov.

Slutligen vill jag påpeka att de här frågorna är högt prioriterade för regeringen. Arbetet för att stoppa de kränkningar av mänskliga rättigheter som drabbar flickor och kvinnor kommer att fortsätta med oförminskad kraft.


Anf. 56 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Jag vill tacka socialminister Lena Hallengren så mycket för svaret.

Jag visste att regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram underlag till regeringen. Det är väldigt bra och positivt. Men samtidigt måste regeringen vara mer medveten om att det finns en uppenbar problematik ute i landet och inte bara i storstäderna, där de få specialmottagningarna finns dit könsstympade kan vända sig.

Hedersproblematik och könsstympning är inte problem som man pratar öppet om. Särskilt könsstympning är tabubelagt. Det är också känsligt eftersom det är kvinnans liv och underliv det handlar om. Inte många barn, unga eller kvinnor berättar för vare sig en läkare eller någon utomstående.

Det gäller även det fall som polisen upptäckte. Häromveckan berättade man i Sveriges Radio om några barn som blivit misshandlade, vilket kommit till polisens kännedom. Via den kanalen fick polisen reda på att flickorna blivit könsstympade här i Sverige under 2018, tror jag att det var. Pappan höll i sina barn när ingreppet skedde - här i Sverige, trots att vi sedan 1982 har en lag som förbjuder könsstympning.

Jag välkomnar naturligtvis regeringens initiativ och alla utredningar som har lett till att barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning är förbjudna - jag har själv varit med och arbetat för det. Men dessvärre förekommer fenomenet. Och det är omfattande. Enligt Socialstyrelsen finns över 38 000 könsstympade i landet, även om inte alla har stympats här. Många kommer från de länder där könsstympning sker.

Men vi har inte statistik från de senaste fem till åtta åren över hur många av dem som har kommit hit som har det här problemet, över hur många unga och vuxna kvinnor som lider på grund av att de inte vet hur situationen ser ut och att man kan få vård om man över huvud taget vågar, vill eller orkar berätta om detta.

Jag har själv varit på många föreläsningar inom till exempel sfi eller på folkhögskolor ute i landet. Jag kommer aldrig att glömma när jag var i Borås och föreläste för flera klasser tillsammans. Samtliga sa att de var könsstympade. En pappa satt också där och grät. Efteråt sa han: "Amineh, vi har bott i Sverige i sju år. Vi visste inte det du berättade, att mina barn kan få vård. Jag har ändå fyra döttrar under tolv år och min egen fru." Mannen var väldigt berörd och upprörd över att man inte får information. Det är sällan vuxna människor pratar om sådana här fenomen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är positivt att Socialstyrelsen kommer med förslag. Men jag hoppas att regeringen också tar till sig och verkar för att det ska finnas nya kartläggningar. Det är viktigt att ta reda på omfattningen.

I mitt nästa inlägg ska komma jag till sjukvården. Det handlar inte bara om att en sjuksköterska, barnmorska eller gynekolog kan inrätta speciella mottagningar. Det måste komma direktiv. Jag kommer att återkomma till det.

(forts.)


Anf. 57 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag är övertygad om att Amineh Kakabavehs och mitt eget intresse för frågorna gör att vi kommer in i debatten igen, men jag vill gärna understryka att man kommer av sig lite när man helt plötsligt ska börja om efter uppehållet.

Amineh Kakabaveh beskrev i sitt första anförande väl hur viktigt detta är. Jag ska inte säga att man inte vågar tala om det, för det gör man mer i dag. Men fortfarande finns det all anledning att arbeta med hur vi ska öka öppenheten och förståelsen - dock inte förståelsen för könsstympning - och lära oss att lyssna på signaler. Man måste lyssna på de flickor som ger uttryck för att de befinner sig i en situation där de är eller riskerar att bli könsstympade, och man måste göra allt man kan för att förhindra det. Sedan behöver förstås vården upptäcka fall där detta redan har hänt i en annan situation.

Vi har sedan den 1 juli 2020 ett nytt brott, barnäktenskapsbrottet, men också ett nytt verktyg, utreseförbudet, för att se till att framför allt unga flickor inte ska föras utomlands för att bli bortgifta eller könsstympade. En särskild skärpningsgrund för brott med hedersmotiv har också kommit till. Det är förstås viktigt att det här nu används, så att det i praktiken bidrar till att färre flickor råkar ut för att bli bortgift, könsstympad eller utsatt för annat brott med hedersmotiv.

Jag tycker att Amineh Kakabavehs engagemang i dessa frågor är väldigt viktigt. Jag tror att det spelar stor roll att vi står här i kammaren och har den här diskussionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag beskrev i mitt interpellationssvar har mycket hänt på området. Många uppdrag har givits. Ett stort arbete bedrivs för att se till att man i samhällets olika delar ökar uppmärksamheten, att man förstår vad man ser och att man vet vart man ska vända sig. Polismyndigheten har ett nationellt kompetensnätverk mot hedersrelaterade brott och har uppdaterat ett särskilt metodstöd för detta. Man har gjort kompetenshöjande insatser, både för förundersökningsledare och för andra beslutsfattare inom myndigheten. Även Åklagarmyndigheten har ett nytt metodstöd: en handbok för åklagare om hedersrelaterad brottslighet.

Jag hoppas och tror att polisens och Åklagarmyndighetens arbete leder till en högre uppklaringsgrad vad gäller könsstympade flickor. Man behöver verkligen lyssna på dem och säkerställa att de får den upprättelse som de förtjänar. Det är såklart viktigt att den som faktiskt vågar berätta känner att samhället står på dess sida. Andra behöver se att den som tar mod till sig och berättar kan få hjälp och stöd.

Att vi historiskt haft så få fall i domstol gällande könsstympning skulle jag tro beror ganska mycket på att det har funnits en osäkerhet i frågorna. Man har inte vetat hur man ska hantera det. Jag hoppas att det arbete som nu bedrivs kommer att förändra detta. Tystnadskulturen är någonting som vi motverkar, och vi kommer att få se konsekvenser av det.

Vi avser att inrätta ett nationellt kompetenscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland. Det är klart att en del av det arbetet gällande hedersvåld kommer att riktas in mot det ämne som vi just nu står här och samtalar om. Det är ett viktigt uppdrag att förebygga och bekämpa könsstympning av flickor och kvinnor. Jag ser fram inte bara emot att vi ger det uppdraget och att man arbetar på utan även emot att vi får se resultat av det arbetet.


Anf. 58 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Jag tackar socialministern så mycket för resonemanget och svaret.

Det är jättepositivt att regeringen har kommit med väldigt bra och skarpa förslag i frågan, vilka vi också har fattat beslut om här i riksdagen, och att till exempel det nationella kompetensteamet och Jämställdhetsmyndigheten har fått uppdrag. Men saken är den att vi behöver se det här i ett lite större perspektiv också.

Problemen finns i kommunerna där vi har de här individerna - där barnen går i skolan, där familjerna kommer till socialtjänstens kännedom och där man går till vårdcentral, barnmorskemottagning eller gynekologmottagning. Där har vi bristande kunskaper. Vi i Varken hora eller kuvad bedriver en podd där vi intervjuar såväl utsatta personer som barnmorskor, gynekologer och läkare från olika delar. Det de säger är att det är svårt för många att förstå detta, för individerna berättar inte. De hedersutsatta offren berättar inte öppet, om man inte till exempel undersöker en gravid kvinna som har komplikationer och svårigheter. Då kommer man att kunna prata, men hur ska vi göra med alla de unga flickorna? På vilket sätt skulle till exempel skolan och sjukvården kunna hantera detta? Det finns skolsköterskor. Hur kan man göra detta tillsammans, till exempel med öppen vård för barn och unga i kommunerna?

Jag pratar inte bara om vissa enheter som finns i landet, utan jag skulle önska mer landsomfattande information, kunskapsutveckling och kompetensutveckling, till exempel inom barnmorskemottagningarna, sjukvården och skolorna. Skolsyrrorna kan också få kunskaper om könsstympning. Jag tror och hoppas att Socialstyrelsen kommer med sådana förslag som gäller hela landet, men också att man gör en ny kartläggning. Den senaste kartläggningen gjordes för jättelänge sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt till exempel EU-parlamentet kommer 20 000 asylsökande i hela Europa från de 30 länder där detta finns, de flesta i Afrika och Mellanöstern. Det kommer kvinnor och flickebarn därifrån. Man menar på att 5 000 av dem har kommit till Sverige de senaste åren. Det innebär att vi absolut har väldigt många fler könsstympade än 38 000. Vi vet också att många av dem är barn; det tar lång tid för dem innan de hamnar på barnmorskemottagning eller gynekologmottagning. Därför behöver vi också verktyg för att se till att de får vård och omsorg. Och man kan inte bara satsa på storstäderna. Det finns speciella mottagningar i Göteborg och Stockholm, men de här flickorna och kvinnorna finns ju överallt, även i resten av landet. Vi måste se till att de får vård och stöd.


Anf. 59 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag kan inte understryka detta mer än vad jag gjort både i mitt interpellationssvar och i mitt förra anförande. Jag instämmer i Amineh Kakabavehs upprördhet. Detta är ju förfärligt. Det är inte bara ett fysiskt ingrepp; det är en kränkning av flickors och kvinnors rättigheter. Det är våld som utförs, och detta är någonting som de tvingas leva med. Det är väldigt viktigt att känna till för alla som arbetar och möter detta att den som har blivit könsstympad inte kan få hjälp med bara vårdinsatser; det här är förstås en kränkning, som jag sa.

Jag vet egentligen inte hur mycket mer jag kan kommentera. Jag kan bara konstatera, när det gäller kunskaperna i vården, att det självklart är viktigt att man känner till detta, att man vet hur man ska arbeta preventivt och förebyggande och att man känner till i vilka länder det är mer vanligt och att det kan ske i allt yngre åldrar.

Det kan också vara så att man inte genomför en total könsstympning. Man kanske hittar sätt att göra detta i sterila miljöer där man tycker sig kunna minska lidandet. Men det finns förstås alltid ett annat lidande kvar oavsett. WHO tar till exempel bestämt avstånd från detta, vilket är väldigt viktigt, som en global hälsoorganisation.

Jag har inte kunskap nog att veta hur alla ungdomsmottagningar arbetar med detta. Men jag hoppas och tror att kunskapen finns och successivt byggs ut. Detta arbete ska bedrivas av det nationella kompetenscentrum som ska inrättas inom ramen för Länsstyrelsen i Östergötland. Någonstans ska det placeras. Men det betyder inte att det är där kunskapen ska stanna. Tvärtom är det viktigt att kunskapen sprids.

Som Amineh Kakabaveh säger är det inte så att det finns på några ställen i Sverige. Vår kunskap och vetskap är inte total, men det finns på många ställen. Man måste återigen lära sig att se, förstå och våga ta i problematiken och inte blunda för den och tänka att någon annan gör det. Det behöver all personal känna som möter barn och unga och inte minst om man arbetar på olika ställen i vården.


Anf. 60 Amineh Kakabaveh (-)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, socialministern, för engagemanget!

Så länge hedersproblematiken finns och reproduceras från hemmet, religiösa skolor, samfund och föreningar och där tystnadskultur och kulturrelativism finns kommer det här problemet att finnas kvar och frodas. Därför menar jag på att vi inte bara kan förlita oss på regionerna och vad de ska göra eller på det nationella kompetenscentrumet, även om de gör ett gott arbete.

I hälso- och sjukvårdslagen 4 kap. 2 § står att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ansvar och uppgifter för verksamhetschefen. Det betyder att en verksamhet som till exempel en chef för gynekologi skulle vilja inrätta på en sådan mottagning inom landstinget måste få föreskrifter antingen av en myndighet eller regeringen enligt vår lag.

Det går inte bara att förlita sig på att alla följer lagen. Min förhoppning är att ministern ser till att det finns en nationell handlingsplan men också speciella mottagningar inom landstinget och inte privata. Det ska också finnas en kartläggning. Det är viktigt med kunskaps- och kompetensutveckling redan på Lärarhögskolan och Socialhögskolan och så vidare.


Anf. 61 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Som Amineh Kakabaveh nämnde förut blev Sverige 1982 det första landet i västvärlden som förbjöd kvinnlig könsstympning. Sedan tog det 15 år, och därefter skärptes lagen. Det är klart att det förpliktar. Det handlar inte bara om att fatta de besluten och förbjuda.

Den som bryter mot lagen kan dömas till fängelse i högst fyra år. Är det så att man hotar någon, att det medför livsfara eller allvarlig sjukdom, kan det dömas till fängelse i mellan två och tio år. Det är ganska stränga straff i de fall man kommer på det.

Samtidigt är den bild jag har och den uppgift jag får att det inte är kända fall av att det pågår könsstympning i Sverige på det sättet som någon dömts för. Snarare ställs frågan: Förs man utomlands? Var händer detta, och hur går det till?

När vi nu skärper utreseförbudet och gör risk för könsstympning till en möjlig grund för att ge utreseförbud är förhoppningen förstås att det ska bidra till att färre flickor och kvinnor råkar ut för detta.

Frågan ställdes om hur många det skulle kunna vara som har varit utsatta för könsstympning. Socialstyrelsen fick ett uppdrag om det. Man gjorde en bedömning där man tittade på hur många som 2012-2018 skulle ha kunnat utsatts för könsstympning.

Man har sett att det har varit en stadig ökning, och det gäller i alla sjukvårdsregioner. Det är viktigt att veta. Den ökningen kan bero på att man har infört en ny diagnoskod som gör att man har ett annat sätt att kunna följa detta. Vårdpersonalen blir också bättre på att registrera.

Bara det faktum att vårdpersonalen kan registrera gör att det i deras medvetande blir en fråga som de ställer sig. Vi behöver också fler metoder för att kunna kartlägga förekomsten av könsstympning för att se hur utvecklingen ser ut.

Återigen: Ett stort arbete bedrivs. Förhoppningen är att ett nationellt kompetenscentrum ska underlätta det arbetet så att kunskapen finns i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:470 Ökad kunskap för att motverka könsstympning

av Amineh Kakabaveh (-)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Kvinnlig könsstympning (KKS) är ett vanligt förekommande och brutalt uttryck för att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet i samhällen där hedersnormer är förhärskande. Sedvänjan motiveras även av traditionalistiska och inte sällan religiösa argument. Religioner är dock inte upphovet till sedvänjan, men har historiskt sett kommit att rättfärdiga och bevara den (Unicef, 2018).

KKS förekommer i över 30 länder, främst i Afrika men också i Mellanöstern. Varje år könsstympas mellan 3 och 4 miljoner flickor under 15 år, och mörkertalet är stort. I Sverige är KKS förbjudet i lag sedan 1982, men det är mycket osäkert i vilken utsträckning denna lagstiftning får någon praktisk tillämpning. Enligt Socialstyrelsen finns cirka 38 000 könsstympade kvinnor och flickor i Sverige, men antalet bevisade brott är få.

Hur kommer det sig att det lever så många könsstympade flickor och kvinnor i Sverige men att så ytterligt få fall av KKS hamnat i svensk domstol? Vissa var könsstympade innan de kom till Sverige. Andra blev könsstympade innan lagen trädde i kraft. En tredje grupp kan ha blivit könsstympade under en resa utomlands. Den statistiska osäkerheten är stor. Detta är så pass tabubelagt att flickorna som utsätts för KKS inte anmäler vad de råkat ut för. Det finns inte heller någon gemensam nationell strategi för att fånga upp dessa flickor och kvinnor.

I Sverige har kvinnor och flickor som är könsstympade alltid rätt att få vård. Det är viktigt att man söker vård hos gynekolog, skolsköterska eller vårdcentral. Utbudet av specialistmottagningar som riktar sig till könsstympade flickor och kvinnor är i dagsläget litet.

Vid könsstympning skärs delar av kvinnors och flickors könsorgan bort med kniv eller annat vasst föremål. Könsstympning är tortyr och riskerar att leda till långvariga och ihållande smärtor, livshotande infektioner och svåra komplikationer senare i livet, speciellt vid graviditet och förlossning.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

1. Avser ministern och regeringen att ta fram nationella gemensamma riktlinjer för hur man ska arbeta mot könsstympning i de verksamheter som ministern ansvarar för?

2. Avser ministern och regeringen att se till att det finns fler specialistmottagningar för att arbeta med könsstympade i landet?

3. Avser ministern och regeringen att satsa på utbildning av vårdpersonal när det gäller könsstympning?

4. Avser ministern och regeringen att se till att det på barnmorskemottagningar på ett tidigt stadium genomförs rutinkontroller av huruvida gravida kvinnor från länder där könsstympning förekommer blivit könsstympade?